Hämnaren

Idag stod jag i solen en stund, på stan, & betraktade ett gäng duvor som förnöjt pickade i sig frön som någon slängt ut. Två tjejer, vuxna tjejer pratar vi om nu, passerar varvid den ena hastigt stampar till i marken utav bara helvete så både jag & duvorna rycker till.

Det börjar snurra där uppe, ganska hastigt i vanlig ordning. Va fan, sånt där ägnar sig barn åt. Barn som ännu inte lärt sig vad empati är. Hur skulle hon reagera om någon gjorde så mot henne!?

Plötsligt uppmärksammar jag att jag har börjat trava efter de där två vuxna tjejerna. När jag är alldeles bakom den imbecilla människan som stampat i marken böjer jag mig fram mot hennes kind & skriker BU. Förhållandevis högt tror jag. Det här var nämligen någon sorts omedveten medveten handling...

Den vuxna, imbecilla, oempatiska kvinnan skriker rakt ut i ren förskräckelse, tätt följt av ett "What the fuck!?"


Jag fortsätter att gå & tänker att poängen gick nog inte riktigt fram. Jag framstod förmodligen mest som en dårfink som just släppts ut i det fria. Det gör ingenting. Jag bjuder på det.

Själv fick jag nämligen nästan hjärnblödning av spänningen att våga följa en impuls & i hennes trosa låg det förhoppningsvis åtminstone en tesked löst.